Efter att i några dagar, åter igen i sällskap med bl a Blue Moon och Ancylus, gjort ön, dvs utforskat barer, restauranger, butiker, diskotek, vulkantoppar och badstränder, skildes vi åt. Vi for nu vidare norrut i ett första steg till Mayreau, en av de minsta öarna i kedjan med en väg, två bilar, 240 personer, två hotell, ett tiotal barer/restauranger och en sagolik lagun med utsikt över Tobago Keys.
Tyvärr var vi inte ensamma att ha hittat dit utan här samlas vissa dagar en stor mängd charterbåtar. De flesta är fransmän och mycket ofta i stora katamaraner. Majoriteten har aldrig seglat tidigare, åtminstone inte här, och har en makalös övertro på ankare. Av egen och andras erfarenhet lägger vi oss därför aldrig så att vi kan få en sådan framför oss vilket blev vår räddning när det som vanligt kom en kraftig stormby under natten. Vinden och en kraftig våg fick ett antal ankare samtidigt att släppa och efter ett ögonblick bildades ett kaos av hoptrasslade båtar med yrvakna, hysteriskt skrikande seglare i kolsvart mörker. Allt gick dock att lösa upp så småningom men någon sömn blev det inte mer den natten och morgonen därpå var det många som fick inspektera skrapade sidor och dyka efter sina tappade ankare.
Efter att ha vilat ut utan katamaraner i viken blev nästa etapp Bequia igen för att checka ut ur landet. Vi välkomnades av Windword Star, med hotellägare från Henån på Orust, som tillbringar varje vinter i sin båt här i Västindien och resten av året med att driva ett litet hotell (kan dom så...)!
In och utcheckning är också en makalös procedur och med blanketter och rutiner som varierar inte bara från land till land utan också mellan olika orter. I allmänhet måste man vandra mellan två till fyra olika myndighetspersoner (hamn, tull, immigration, kassa…), inte alltid på samma ort, alla mycket noggranna med reglementsenlig klädsel och uppträdande – dvs även hos seglarna. Helst byxor och skjorta (eftersom endast skepparen accepteras) och ett underdånigt uppträdande – annars kan proceduren förlängas. Allt sker pappersvägen – inga datorer här inte. Många gånger finns inte ens karbonpapper vilket kan vara ganska så jobbigt då allt ska fyllas i i ett varierande antal kopior. Många är det i alla fall som sysselsätts och det är ju bra (fast ibland undrar jag om inte datorisering av rutinerna skulle kunna ge lika många jobb??).
Vidare for vi i alla fall så småningom tillbaks till St Lucia för att hämta upp vårt sedan länge eftersökta, efterlängtade modem för att kunna använda e-mail i båten. It-caféer finns ju på många (märkliga) ställen men ack så långsamma och oj så dyrt att använda. Nu återstod "bara" att koppla ihop alla delar, löda nya kontakter och kablar, lägga in program, prova fram frekvenser och lite annat så ska vi nog kunna hålla igång kontakterna lite bättre!
