Nästa stopp blev Bequia igen efter ytterligare en lång och ganska jobbig dagsetapp. Vi tog en välbehövlig vilodag med sol, snorkling och promenader innan vi fortsatte ned till Mayreau och den idylliska viken Salt Whistle Bay. Här ligger ett fantastiskt litet hotell med stugor, souvernirbutik, restuaurang och bar på stranden. Hotellet hade 6 gäster mitt i högsäsongen varav två svenskar! Det kan man inte klara länge ens här. Även här fanns flera påbörjade projekt med vägar och halvfärdiga byggnader.
Mera sol bad och promenad/bergsbestigning blev det och flickorna hade nu övergått från vit vinterblekhet till något röd-rosa-brun nyans. På favoritstället hittills, Tobago Keys kunde vi tyvärr bara ligga över dagen då vinden och vågorna gjorde ankringen där osäker.
Snorkling blev det iallafall ute på revet och de fick se den fantastiska undervattensvärlden där (fast de här hajarna var i bassäng). Där fanns koraller och fiskar i alla tänkbara former, storlekar och färger. Tyvärr har vi ingen undervattenskamera men kanske Anna Five har dem på sin hemsida.
Att världen är mycket liten fick vi belägg för då en jolle kom upp till oss med två unga svenskar från ANNA 5 från Öregrund och det visade sig att i båten satt Lottas kompis Simon. Vi fortsatte tillsammans vidare till Union för att vänta på bättre väder. Under tiden utforskade vi de flesta av öns vägar vilket är ungefär 3 st och öns nöjesliv som bestod av Lambis bar med kung Lambi och Limbotävling, Jantis bar på revet och det. På discot gjorde flickorna sån succe på alla hjärtans-dag-festen att de kom utrusande efter bara någon minut trots/pga att de hade eskort av både Janti och prästens bror.
Det för årstiden ovanligt dåliga vädret fortsatte tyvärr dag, efter dag och vi insåg att en segling tillbaks till Martinique inte skulle vara möjligt. Istället fick vi planera om så att de fick flyga med lokalplanet tillbaks från den mycket lilla flygplatsen på ön. Det flygplanet, den flygturen och övernattningen på Martinique var ett äventyr i sig som Linda får berätta mer om. Sorgligt var det att skiljas från de nu bruna och bara lite brända flickorna.
Efter att ha lämnat flickorna på flygplatsen kändes det mycket tomt och tyst och också mycket oroligt innan vi fått besked att de kommit fram och hittat någonstans att tillbringa natten. Trots mycket ohjälpsam personal på flygplatsen lyckades de hitta ett rum i Fort de France. Efter många turer med inställda och försenade flygförbindelser lyckades de i alla fall ta sig via Paris och flygplatsbyten hem till kylan igen – imponerande och skönt att höra när de väl landat.