Byteshandel
Ligger nu en bra bit uppför Makareofloden efter en annorlunda dag med indianer som kommer ut i sina urholkade trädstammar och vill idka byteshandel. Alla vill ha tyger, kläder, batterier, mjöl och förstås allt som finns av fiskegrejor, shampo, tvättmedel, pennor och sötsaker mm. Alla har samma korgar och halsband av pärlor och krokodiltänder mm och Avatara börjar bli full av dem.
Vi byter t o m bort våra lakan. Barnen är många i varje familj och levnadsstandarden är mycket låg så det är svårt att inte ge bort allt vi har. Det enda som finns ett pris på i bolivarer är deras fantastiska flätade hängmattor av handtvinnade palmsnören/rep. Vi lyckades handla varsin sådan efter en förhandling med hela familjen.
På köpet fick vi dock ett antal fripassagerare. Kackelackorna tror vi att vi lyckades bli av med men inte papegojorna!!! Indianerna här tillhör wareostammen (kanotfolket) en av Venezuelas fem indianstammar. Språket är wareo blandat med lite spanska. Vi har en liten ordlista men det går oftast bra med teckenspråk. Familjerna lever huvudsakligen på fiske och vad djungeln ger och man flyttar mellan olika bosättningar beroende på regnperioden. Endast få odlar lite bananer eller rotfrukter och har några höns eller ankor.
I Collins frus hemby gör vi ett längre stopp. Dvs vi ligger i floden utanför byn som består av ett tiotal hus. Husen eller hyddorna består av en plattform av stockar på höga pålar med ett tak av palmblad (i bästa fall). Man sover i hängmattor, lagar maten på öppen eld eller i oljefat. Allt man äger hänger under taket, kläder, matkärl, machete och fisknät. Under husen är det bara lervälling eller vatten beroende på tidvattnet. Ända fram till husen ligger oftast djungeln tät.
Kanoter av urholkade trästammar är oftast enda sättet att förflytta sig. Om ni tänker er Vikingamuseet i York och att det faktiskt är människor som lever på det sättet i nutid så kanske ni förstår. Vi är här på deras villkor och gör vad vi kan för att inte störa för mycket. Det som känns bra är att de verkar glada och nöjda med sin tillvaro och ser bara med förundran och inte avund på oss och våra flotta båtar och vårt konstiga liv. Det känns som ett privilegium att ha fått vara med i deras liv en kort stund eftersom risken är stor att den kommer att förändras både till det bättre och sämre. Med the Foundation (oljebolagspengar/mutor?) har området fått en skola, läkare och fiskerikooperation men samtidigt börjar smugglingen och kontakten med turister och västerlänningar föra in sprit och pengar i deras liv.
Ännu mer drömlikt var det att bli inviterade att äta med hela byn och vara med om en cermoni där männen och de unga flickorna sjöng/jojkade och dansade i ljuset från fotogenlampor. Vad vi åt vet vi inte säkert (kanske bäst så) men det mesta smakade bra om än inte så vanligt.
