Cano Cojuma
Ligger kvar med båtarna vid Cano Cojuma och har i dag vandrat ca tre km in i djungeln till en övergiven bosättning på en indianstig av utlagda halvruttna trästockar. Om man hamnar vid sidan av och har otur sjunker man omedelbart ner upp till halvannan meter. De två som trillade i dag fick omedelbar hjälp av indianerna.
Vi deltog i indianernas sätt att med enkla redskap, ta fram mjöl ur en sorts palm (morchino) som bara finns på vissa platser i djungeln. Palmen ger förutom ½ kg mjöl per träd, också frukter, "kål", "honung", en sorts vita tjocka maskar (hoppas det inte var såna vi åt!), material till korgar, rep och hängmattor. De kallar det livets träd.
Ytterligare två spännande utflykter bjöds vi på i Collins stora pirog. Dels en krokodiljakt i mörkret och dels en apjakt i gryningen. Krokodilerna syns inte alls i dagsljus utan först när man i mörkret lyser på deras ögon som är det enda som sticker upp över vattenytan. Vi hittade både alligator, kajman och krokodil. En fick vi till och med i båten. Den var visserligen inte mer än drygt en halvmeter lång men arg var den och fruktansvärt vassa tänder var den försedd med. Tack o lov slapp vi möta hans mamma o pappa!
Aporna här är jättesöta upptäckte vi på ap-turen. De är små söta och vackert rödbruna. De flyttar runt mellan olika träd i stora flockar och har en helt otrolig röstvolym. På håll låter det som en orkan drar fram genom djungeln. På nära håll (vi låg 10 m från flocken) låter de som en hjord med våldsamt hungriga lejon. Det är mycket svårt att förstå att så små djur kan skapa såna ljud.
Ligger nu i en meander mitt i djungeln med miljoner eldflugor som är svårt att skilja från stjärnhimlen. I vattnet runt båten sprutar ett gäng stora rosa delfiner vatten. De sägs ogilla dingar och är så stora att de utan problem kan välta en, så vi ser oss lite oroligt runt när vi ger oss ut på vattnet. Vanliga grå små delfiner samlas också i flockar och leker kring båtarna. Pirayorna har vi inte sett men vi törs inte bada nu i det 30-gradiga vattnet!
På vägen tillbaks norrut väjer vi en annan cano och passerar en riktig ranch mitt i djungeln. Ett gäng cowboys har hand om lite grisar, höns och ett hundratal indiska kor (vattentåliga?) som de mjölkar och de gör ost under torrperioden. Under regntiden flyttar de själva till torrare områden medan korna får klara sig själva. De berättar att, som tur är, äter inte pirayorna dessa kor!? Osttillverkningen är primitiv med hjälp av tomfat, plasthinkar och mjölsäckar men osten vi får med oss är god färskost. Mjölken kokas så de är kunniga om risker med listerios och andra sjukdomar.
Det är tur att vi är flera båtar som går tillsammans. Alla har haft större eller mindre problem som vi hjälpts åt att lösa som slut på gas, vattenläcka, dåligt oljetryck och för lite vatten mm.
Dessutom har vi jättetrevligt tillsammans när vi umgås över båt-, ålders- och nationsgränser. Vägen tillbaks går alltför fort och vi har svårt att förstå att vi faktiskt tillbringat två veckor tillsammans i djungeln och åter ligger vid Pelican Island och inväntar rätt ström och vattennivå för att kunna passera kanalen genom sandbankarna.
