Chacachacares
Ön är en före detta leprakoloni som övergavs så sent som 1984 av de sista invånarna. Ön ligger närmaste granne med Venezuela och är idag obebodd förutom en fyrvaktare. Däremot finns resterna av det stora samhället delvis kvar. Mer eller mindre förstörda byggnader finns överallt på ön.
Här finns flera sjukhus, apotek, ett antal kyrkor, kloster, biosalong, elverk och ett bageri förutom alla bostäder för personal och sjuka. Allt som allt finns ett 50-tal byggnader som inrymt så mycket som ett par tusen invånare från tvångsförflyttningen av de sjuka 1922 ända tills sjukhuset stängde 1950.
Det ser ut som avslutningen blev lika hastig som starten eftersom mediciner, sjukjournaler, röntgenplåtar mm lämnats kvar. Det var spännande men också tragiskt att utforska ön och föreställa sig hur man levt och dött här så nyligen.
Vi blev så facinerade att vi försökte forska lite mer om öns historia. Det var inte lätt men efter mycket letande hittade vi på biblioteket några artiklar som sammanfattade bakgrunden. Man väntar idag bara på att det kommer någon penningstark investerare som kan förvandla ön till ett turistparadis. Varför inte ett vandrarhem tänkte vi - renoveringsobjekten är t o m fler än hemma!
Grand Riviere
En helg gjorde vi en bilutflykt till norra sidan av Trinidad för att se på de enorma letherbacks-havssköldpaddorna som kommer upp för att lägga sina ägg på de ständer där de en gång fötts. De kommer år från år till samma ställe men först från ca 20 års ålder och de kan bli över 100 år. På denna strand kommer varje natt som mest ett 40-tal sköldpaddor och de återkommer ett tiotal gånger varje vår och lägger då ca 40 ägg.
Honan tar sig upp i sanden och gräver med bakbenen mycket omsorgsfullt ett ca 1 m djupt hål som hon först packar till så att äggen inte ska skadas. När hon lagt sina ägg fyller hon igen hålet lika noga och döljer effektivt platsen genom att kasta sand över ett stort område innan hon alldeles slut mödosamt hasar sig tillbaks i vattnet.
Hela proceduren tar ett par timmar, helst innan solen går upp. Efter det måste hon äta upp sig med sin kroppsvikt i maneter varje dag innan nästa omgång. Undrar hur många maneter som behövs eftersom hon kan bli flera meter lång väga mer än ett ton.
Vi övernattade på ett litet mysigt litet hotell på stranden och åt en fin middag medan vi väntade på att få tillstånd att gå ut och möta urdjuren som fanns redan samtidigt med dinosaurierna. Man har börjat försöka hitta sätt att rädda dessa utrotningshotade djur genom att bevaka och skydda stränderna men hoten är många. Största faran är att de fastnar i fisknät och drunknar men också att de fortfarande ofta dödas för sitt kött eller sina sköldar som används som potensmedel för japaner!